Anna

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten

När jag var liten trodde jag att jag kunde klara allt, bara jag vågade. Jag var helt övertygad om att så länge jag trodde att jag skulle klara det och inte tvekade så skulle det gå. Oftast gick det också, men jag minns en gång när jag inte lyckades hoppa så långt som skulle utan ramlade och slog munnen. Det var en dag på dagis, jag minns när jag stod på gården och någon fröken kom med papper och tog hand om mig. Jag minns bara sekvenser från det hela. Jag tror inte att jag berättade för de vuxna att jag hade hoppat. Men jag erkänner nu. Alexander hoppade först mellan de två avsatserna ovanför rutchkanan, sen hoppade jag. Men jag klarade det inte. Senare byggde dom om rutchkaneställningen.
Hur som hellst så växer man upp, man blir påverkad av vad olika människor säger och man börjar lyssna på dom. Många år efter min olycka var jag så rädd för att misslyckas att jag inte längre vågade försöka. Tänk om jag skulle ramla och någon skulle skratta åt mig, eller tänk om jag skulle göra fel och få skäll.
Som tur är tänker jag inte längre så. Jag är jag, jag är Anna. Jag är bra på vissa saker och sämre på andra, men ingen kan allt och om man inte försöker kan man heller inte lära sig.
Det är okej att vara nybörjare och det är okej att göra saker man är dålig på bara för att man tycker det är kul.
Du har bara ett liv och ingen kan leva det åt dig. Ingen kan säga vad du tänker, ingen kan känna vad du känner. Det finns bara en som är som du och du är perfekt precis som du är!

/Anna