Anna

Nästan alla barn är bra på det, dom flesta vuxna gör det också men dom måste kämpa mer. Jag pratar om att drömma. Jag menar inte drömma som man gör på natten utan mer att ha drömmar. När man är barn tror man att hela världen kretsar runt sig, man tror att man kan klara allt, det räcker med att öva. Om man ramlar kliver man upp och försöker igen. Tur är väl det för hur skulle man annars kunna lära sig gå?
När man blir äldre blir man oftast fegare, det är inte längre okej att misslyckas. Om man ramlar ställer man sig snabbt upp, ser sig omkring och hoppas att ingen såg. Har man en vän med sig så skrattar man och det är inte fullt lika pinsamt.
När man växer upp lär man sig vad man är bra på och vad man är dålig på. Det är roligt att göra sådant som man är duktig på så man fortsätter med det, medan man lägger mindre tid på det man är dålig på. Vad skulle hända om man gjorde tvärtom? Om man fortsatte med det man var dålig på? Då kanske man plötsligt skulle vara duktig på det istället? Och vem är det som bestämmer vad man är duktig eller dålig på? För många kan det räcka med en kommentar från fel person för att man ska ge upp något man tycker är roligt.

Jag har alltid drömt om att bo i en villa. Jag skulle ha min egen trädgård med jordgubbsland, massa blommor och lila syrenbuskar som luktar så gott! Jag skulle ha en pool där jag kunde simma på somrarna och ett trädäck bredvid poolen med solstolar. Där skulle jag sitta och sola, lyssna på musik och läsa böcker. I min trädgård skulle det finnas massa små belysningar på olika ställen så det blev riktigt mysigt på kvällen när mörkret lagt sig. Jag skulle också ha rödvinbärsbuskar och svartvinbärsbuskar och en stor gräsmatta där jag kunde göra kullerbyttor och stå på händer.
Jag har alltid bott i lägenhet och ett eget hus känns väldigt långt bort för jag är ju en sådan tjej som bor i lägenhet, eller?

Vad drömmer du om?

/Anna