Anna

Ibland känns det som om ingen egentligen känner mig, alltså känner alla sidor av mig.
För allt som händer formar den man är och ingen annan än jag vet om allt som jag har upplevt, ingen annan än jag vet vad jag tänker.
Jag är en väldigt öppen tjej och berättar om mycket för många, ibland avslöjar jag nog lite för mycket om mig själv. Men samtidigt så spelar det ju ingen roll för det är ju jag. Det är sån jag är. Problemet kommer sen, när jag ångrar mig och inte tycker eller tänker så längre, eller då jag har lagt allt bakom mig. Då är jag rädd för att folk går och tror att det jag sa då fortfarande gäller fast det inte gör det. Det som vore ännu värre är att dom dessutom pratar om det och kanske sprider något jag sagt vidare, när jag inte änns tycker så längre. Människor förändras ju faktiskt hela tiden..

På samma sätt som ingen vet vad jag tänker vet inte jag vad andra tänker. Jag vet inte hur andra uppfattar mig, eller vad andra tänker om mig. Det kanske är så att någon känner mig bättre än vad jag gör själv, men är det verkligen möjligt? Jag tror inte det..
Det är också en stor skillnad på vem man är och vem man vill vara..
Men vad spelar allt det här för roll egentligen?
När man börjar fundera på såna här grejer kan man fundera hur mycket som helst, det kanske är bättre att jag fortsätter plugga istället..



/Anna